Hannas blogg

2013. Jag trodde verkligen att det skulle bli ett bra år, jag stod nedanför stjärnorna och fyrverkerierna på nyår och hade en bra känsla för det kommande året. Men ack så fel man kan ha. Tidigt in på året dog en gammal vän, vilket förändrade allt. Det skulle inte alls bli ett toppenbra år. Jag kom närmare mina vänner och en vän berättade för mig att hon inte skulle klara sig utan mig, en vän som aldrig någonsin säger sådana saker till mig. Vi pratar inte om känslor eller hur mycket vi uppskattar varandra, men då kom det - och det är sånt alla behöver höra. Alla mina vänner runtom mig led och sörjde på sitt eget sätt, hela staden. Jag tillsammans med otroligt många andra förlorade en gammal vän. Jag började fundera på vem jag är. Hade en svacka i livet då jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Men som allt annat gör, så löste det sig. Man började även acceptera att det som har hänt, har hänt. Sedan förlorade jag en person som jag älskade, inte genom döden som tur är, men ändå, förlorad som förlorad. Insåg dock ganska snabbt att ibland måste man gå miste om vissa personer och hur det egentligen var rätt åt mig. Men allting händer av en orsak, och man lär sig mycket när man förlorar en person man en gång stått väldigt nära. Jag kom på vad jag vill, vad jag tror på och vad som är rätt och fel. Jag kom även på hur patetisk jag kan vara och har vart, och hur jag inte släpper in folk fullt ut. Hur mycket jag egentligen håller inne och varken visar eller säger. Saker som jag inte ens vågar säga till min egna mamma. Sedan är jag ganska duktig på att inte visa saker heller, jag avskyr att gråta och känna mig svag, patetisk eller känslig. Vilket jag har känt mig flera gånger under det här året. Som vanligt när jag känner mig svag sätter jag upp regler. Du får inte gråta. Du får inte visa dig svag. Det är så jag fungerar och det funkar fint för mig. Bara att ibland skulle jag vilja höra att någon frågar "Hur mår du?" eller "Går det bra?" även fast jag visar att jag mår bra. Eller ja, någon och någon, min pappa och bror. Jag tror dock att de förstår vad jag håller på med till en viss del och inte riktigt vill lägga sig i eller göra mig ledsen. men en liten gest som en klapp på axeln eller "Det kommer bli bra, vill du ha en kaka?" skulle betyda mycket. Sedan skulle en hund betyda mycket om jag fick en sån när jag fyller år, vilket nog är lika osannolikt. Ibland behöver man skriva av sig och skriva är mycket lättare än att prata om det. Sedan kan den gamla Hanna om många år komma tillbaka till detta inlägget och minnas den här tiden (om jag inte är senil, isåfall - Hej kärring, det är du som har skrivit det här, fast för många år sedan!) och se hur jag hade det då. Det är ju alltid roligt att ha något slags minne från när man var ung, även fast en del av mig säger att jag kommer dö i förtid. Vet inte varför, men det känns så och jag är okej med det. Jag är inte rädd för att dö. Jag är mest rädd för att andra ska dö. Vilket leder mig till idag. Idag har jag vart på begravning. Förlorat en släkting som jag en gång hälsade på ofta. Men det blev jag sämre på ju äldre jag blev, vilket jag ångrar. Ångrar även att jag inte hälsade på Ruth mer det sista, och att jag längre inte hälsar på resten av släkten lite då och då utöver kalas. Jag tror att just detta året är till för tragedier, sorg och lärdom. Man behöver det också, även fast det inte är lika roligt. Men någon gång, behöver man inte ett alarm på morgonen för att förstå att man ska gå upp. Ibland behöver man flera för att verkligen förstå. Det var då en förjävla dålig metafor, men enkel är den och då borde väl gamla Hanna förstå den också när jag ser det här som en gamling. Men behöver all den här sorgen och förlusterna definiera vem jag är? Måste det betyda att jag inte är lycklig? Måste det betyda att jag är trasig och behöver hjälp att komma på fötter igen? Nej. Bara för att saker och ting går spikrakt åt helvete och döden, förluster och hjärtesorg kommer omkring måste man inte ge upp på allt och vara på botten med ett trasigt hjärta. Visst, det kan kännas så i början när det väl har hänt. Men efteråt, då får man välja - ska man ligga kvar där nere eller gå vidare? Eller måste man egentligen välja? För mig är gå vidare ett måste, vissa tecken är brutala men de visar fortfarande vägen. Bara för att jag just nu inte mår så himla tip-top betyder det inte att jag inte är lycklig eller att jag behöver fixas som de flesta tjejerna i Nicholas Sparks-filmerna. Jag är visst lycklig. Jag har insett hur mycket mina vänner verkligen finns där för mig och att jag faktiskt är älskad. Även vänner som jag inte träffar så ofta är där och gör allting bättre. Vad spelar då det andra för roll? Jag har mina vänner som hjälper mig i alla lägen. Pwuh, det här är många tankar som aldrig riktigt har lämnat mitt huvud. Men nu gör de det, en hel radda ord som till synes kan ses som obetydliga. Men det här är till för mig, för att jag ska känna någon slags frid med att få ut mina tankar. Att inte stänga inne mig totalt. Det känns bra just nu, än har jag ju inte publicerat inlägget. Som tur är så är det inte många som läser min blogg längre, känns ändå bra at inte många får se mitt patetiska försök till att öppna upp. Kan förstå att vissa skrattar åt det jag skrivit, det kommer jag nog också göra om ett tag. Frågan är bara, hur länge vågar jag låta det här inlägget ligga uppe på bloggen? Visst, inte många ser det men några gör det. Det här är ingen riktigt privat dagbok... Men jag skulle fått kramp för länge sen om jag skulle skriva för hand, haha. Och även fast tiderna kan verka vara mörka och dystra så finns det alltid något bra och gott i allting. Jag har insett vad jag gjort fel, hur elak jag varit ibland, saker som jag borde sagt och att jag egentligen borde säga förlåt till folk. Detta är dock mest riktat mot vänner jag inte längre träffar eller riktigt pratar med och jag vet inte riktigt hur jag skulle gå till väga. "Tjena kompis, vi har inte sett varandra på typ ett år men kommer du ihåg det här och det här, sorry för det. Nu drar jag igen." Njae. Vissa saker ska man kanske lämna ifred tills ett tillfälle uppenbarar sig. Vissa skulle man vilja säga förlåt för diverse saker till men det betyder inte jag vill ha tillbaka dem som vänner som jag träffar regelbundet. Vissa vänner blir det så med, att man glider isär från varandra och händer det så händer det. Då är det kanske så det skall vara. Inte alltid, men det känner man nog själv. Det viktigaste är att man ser det positiva i allting och att man alltid ska ha med sig att allting kommer att bli bra till slut. Oavsett vad som händer och hur illa det än verkar, så kommer det bli bättre och det finns alltid något positivt. Se livet på den ljusa sidan. Och säg aldrig att du inte har något val, det är den största lögnen utav alla tycker jag. Säg det till mig så kommer jag förmodligen att himla med ögonen, det är så jag tycker och det står jag för. "Jag hade inget val så jag gjorde si och så.." Bullshit! Man har alltid ett val. Små som stora, ibland svåra att se, men man har alltid ett val. Du kunde slutat andas, det är ett val. Inte sant? Säg aldrig att du inte har något val, då ser jag dig som trångsynt. Och om jag någon gång glömmer bort mig själv och mina värderingar och använder den frasen så vill jag att någon slår mig hårt i huvudet. Så dum är den frasen. Sedan ska man heller aldrig tro att man är ensam. Har du inga vänner? Tråkigt för dig, försök att skaffa dig några, men det betyder inte att du är ensam. Inom varje människa finns det en till, en som alltid finns där, i gott och ont. Jag tror inte att man kan vara fullt ensam. Jag tror att Han finns med oss allihop. Men det är ju förvisso bara vad jag tror. Och som sagt så är det här bara ett inlägg för att få mig att rensa mina tankar, och jag är tveksam till att någon faktiskt har läst hela skiten. Sedan en till sak jag kom att tänka på! Mens. Tjejer, sluta klaga. Enough said. Jag kommer i alla fall ihåg den tiden då jag inte hade mens. Jag väntade på den varje dag i två år om inte mer. Nästan alla tjejer i klassen hade redan fått den. Jag kände mig så jävla onormal för att jag inte hade mens. Jag kollade upp vad det innebar om man inte fick sin mens. "Kolla upp med en läkare." "Kan inte bli med barn". Jag var så skraj och rädd för att vara onormal. Dagen jag fick lite blod i brallan var inte så euforisk som man kan tro. Tankarna gick hit och dit. "Har jag bajsat på mig? Har jag kissat på mig och färgen är konstig? Ska flytningarna ha en sån här konstig färg? Har jag ramlat och fått ont mellan benen? Men det har jag ju inte... Konstigt, vi byter trosor!" Dagen efter var det likadant och då trillade polletten ner och jag blev överlycklig. Jag är normal! Äntligen är jag som de andra tjejerna! Äntligen. Mensen för mig (som fick den sent iofs) är en gåva av något slag. En kanske liten konstig och äcklig gåva om man tänker efter men ändå ett ganska tydligt tecken på hur kroppen mår och varesig man är gravid eller inte. Inte så dumt eller? Och en vecka i månaden är väl ett rimligt pris att betala för att det veta det eller? Hehe, ja, jag stör mig på tjejer som klagar på lite blod i byxan. Fram med en tampong och poff, problem solved! Hmm, har pratat på ganska mycket om många olika saker. Jag menar, döden till mens? Äsch, viktiga saker för mig att ta upp ändå. Tro nu inte att jag är bitter för att 2013 inte började så bra, jag har lärt mig saker från det som hänt och jag har dessutom varit i Thailand med mina fina familjer, Nilssons och Anderssons är nästan som en, och sedan i Berlin med klassen och jag har gjort massa roliga saker detta året och varit lycklig. Så nej, detta var inte något sätt för mig att klaga. Jag tycker inte att jag behöver klaga. Men nu får det nog vara nog, för nu.