Äntligen fri.
I fredags var deadlinen för gymnasiearbetet, 16.30. Lämnade in det ungefär 13.40. Så jäkla skönt! Så himla nöjd och stolt över mig själv. Om man nu får säga så utan att folk tittar snett... Tre veckor innan jul så fick jag ju reda på att jag inte kunde använda det syfte jag hade utvecklat fram och tillbaka sedan augusti typ. Kunde använda cirka tre-fyra sidor utav det jag hade gjort under höstterminen i min färdiga uppsats på 23 sidor. De andra 20 sidorna skrev jag från v.2 tills i fredags, v.7. Varenda jävla dag har jag fått sitta kvar i skolan till klockan runt 17.00 och pluggat, och pluggat och pluggat. Sedan när jag kommer hem har jag ibland satt mig ner och skrivit lite till. Jag slutade träna fotboll för jag klarade inte av att spendera den tiden på fotboll när jag egentligen hade kunnat plugga. Jag kunde inte vara med Joakim eller vännerna för jag hade inte den tiden. Jag kunde inte övningsköra för det hade jag heller ingen tid till. Eller ork eller fokus. Sedan v.2 har jag vart i trans i princip. Ärligt talat kommer jag inte ihåg när jag har skrivit alla dessa delar i gymnasiearbetet. Det har gått så fort och jag har bara skrivit så mycket så jag kommer inte ihåg. Jag har nog fan vart i trans. Jag har ingen aning om hur jag fick det här att gå ihop. Fick ovärderlig hjälp från mammas kompis, som lugnade ner mig och fick mig på rätt spår. Vissa i klassen har jobbat på med sina gymnasiearbeten sedan augusti. Jag fick börja om. När det var sju veckor kvar. 23 sidor, på sju veckor. Förlåt att jag säger det, men jag är stolt. Och jag är lättad. Och min mammas kompis som hjälpte mig på traven, som är forskare på Högskolan Väst, sa att hon var imponerad av mitt arbete. Och det, det känns otroligt skönt att få höra. Speciellt när man tre veckor innan jul fick höra från min handledare att hon inte kunde hjälpa mig för att vi inte kom någonvart. Ett arbete på 23 sidor, på sju veckor. Nej, jag är nöjd och stolt över mig själv, och jag vågar säga det.
