Hannas blogg

Nästan varje dag ser man något nytt i sociala medier, tidningen eller nyheterna. En våldtäkt hit och lite sexuella trakasserier dit. Offren, med kvinnor i majoritet, blir skuldbelagda för hur de ser ut, sexuell historik eller rubbad medvetenhet på grund av alkohol. Gärningspersonerna, med män i majoritet, kan säga att de inte uppfattade offrets nej och att hen var med på den sexuella akten, hen gillar ju hårda tag - dominans är ju populärt nu för tiden. Och gärningspersonerna får gå fria och offren får ta emot både skuld och hån. I det svenska rättsväsendet är det okej för en man att våldta någon annan. För männen respekteras mer där. Eller? De behandlas ju som djur som inte kan ta ansvar för sina handlingar när denne blir kåt. Är det respekt mot mannen? Mannen kan gå fri, och oftast gör det (eller får en pissig dom som inte gör någon skillnad), på grund utav att det svenska rättsväsendet ser honom som ett djur. Ett dövt djur tydligen eftersom han inte uppfattade offrets nej. Oavsett om hen sa nej 100 gånger. Rätten behandlar män som om de vore inkompetenta. Vilket inte är rättvist mot varken män eller kvinnor. Sen är våldtäkt ett väldigt komplext brott. Det är lika fel att låta en gärningsperson gå fri som det är för ett "offer" att påstå att hen blivit våldtagen och "gärningspersonen" blir inspärrad. Men det är svårt, hur vet man om det faktiskt har hänt? Men som det ser ut nu, får kvinnor (i majoritet) lida. Kvinnor bär själva ansvaret för vad någon annan individ gör mot ens kropp. Det svenska rättssystemet behöver ändra sig. Ändra attityd, både för män och kvinnors skull.

 

Jag har haft pojkar och män som har tagit på mig, ropat efter mig och gett mig blickar under många år. De har varit 7 år, 10 år, 12 år, 15 år, 18 år, 20 år, 25 år, 30 år, 35 år, 40 år, 45 år, 75 år. Det är en del när man radar upp det. Men vem bryr sig om jag säger att några sjuåringar och tioåringar har klämt på min rumpa och sprungit därifrån? De är ju små pojkar. Men grejen är, när pojkar är så små så är det inte okej då heller. Ett exempel: en kille på sju år puttar en tjej och håller henne hårt. Det är ju bara lek, han gillar henne, det är så pojkar är! Killen är nu 13 år och puttar en tjej och håller henne hårt. Fortfarande, det är bara lek och så pojkar beter sig. Killen blir sedan 20 år och gör samma sak. Men herregud! Vad gör han?! Stackars tjej, det där är ju våld! Det där är fel, hörru du! .... Hur ska han veta det? I alla dessa år har folk viftat bort pojkars våldsamma beteende mot flickor för att det är så pojkar är. Hur ska han veta det om ingen sagt till honom? Är det inte okej när man är vuxen ska det inte vara okej när man är en liten pojke. Eller flicka.

 

Och vem bryr sig om att killar i min egna ålder har utnyttjat mig? De är ju mina kompisar. Då är det ju lugnt? Nej, det är det inte. Och jag ska inte behöva oroa mig för att bli för full när jag är bland mina killkompisar. Jag ska inte behöva få en hand på mitt bröst, envisa försök för att få ligga med mig och jag ska inte behöva känna skuld för att mina vänner utnyttjat mig. Och dessutom, vem bryr sig om att varje gång jag går ut på en nattklubb så är det någon man som tar på mig. Det är ju så man dansar nu för tiden, det är så man gör på klubbar, chilla lite bruden. Men nej. Jag tänker inte chilla, vill du komma fram och prata med mig, säg hej först. Jag vill inte känna en hand på min rumpa och sen höra ett hej.

 

När jag berättar att när jag var kanske 12 år och cyklade själv en kväll och blev jagad utav tre män runt 20 år som skrek att om de fick tag på mig skulle de ta hem mig och ha "lite kul", då blir det ett jävla liv. Stackars lilla dig! Japp, stackars mig. Jag är fortfarande rädd att cykla förbi män. Det tycker killar dock är konstigt. Orättvist säger de, man ska inte tro att alla män är likadana. Jag tror inte att alla män ska börja jaga mig. Jag tror att vissa är nog lite rädda för att vara ute själva de med. Men jag har fått män, men även kvinnor tillsammans med män, som försökt blockera min väg och vill ha lite kul med mig. Män har ropat saker efter mig när jag cyklat förbi. Jag vill inte vara rädd. Men jag är det. Jag kan bli av med det om jag verkligen försöker. Men någon kommer ropa efter mig när jag cyklar förbi och jag är tillbaka på ruta ett. Medan männen skrattar efter mig när jag cyklar lite snabbare. "Men vad tror du om du cyklar ensam på kvällen?" Öh... Jadu, jag tror att jag cyklar hem som en vanlig människa. Jag cyklar inte hem med en stor skylt som säger att jag vill ta emot sexuella trakasserier och annan skit. Jag vill kunna cykla hem själv på kvällen utan att behöva cykla lika snabbt som någon som deltar i Tour de France.

 

Och vem bryr sig när jag säger att en gubbe runt 75-80 år lade armen runt mig och stod nära mig och var allmänt obehaglig. Han gjorde ju ingenting? Förutom att invadera mitt personliga utrymme, min kropp där jag inte ville ha honom och se hans äckliga leende som bara genomsyrar "jag äger dig, lilla flicka". Wow, en gubbe lade armen runt dig, ska du lipa nu? Nej, det tänker jag inte. Men det var obehagligt och jag vill inte ha det så. Jag vill ha respekt, vill inte att någon ska röra mig någonstans om jag inte vill det. Trodde det var rätt basic knowledge men tydligen inte.

 

Och vem bryr sig om att en gubbe runt 35-40 år satte sig bredvid mig på bussen och gav mig hans nummer och bad mig ringa sent om kvällarna? Han tog ju inte på dig, då är det ju inget! Han behöver inte ta på mig för att det ska bli fel, hans ord räcker till just fine. Han ville veta vart jag bodde, vad mitt exakta namn var så, jag citerar, "så jag kan hitta dig". Dum som jag var när jag sa att det var okej att han kunde sitta bredvid mig tog vi i hand och presenterade oss. "Hanna heter jag!" Herregud, han kan mitt förnamn, han kan mitt förnamn. Hanna Axelsson blev jag istället för Hanna Andersson. Han hade frågat vart jag skulle, "Jag ska vidare till Vargön.", lite småprat på bussen är väl lugnt? Visst att han var lite speciell med att ta i hand och så, men jag tyckte att han var trevlig till en början. "Bor du i Vargön?" "Ja, det gör jag." och vidare flöt konversationen på om vart han bodde, vad han har gjort i Vargön och så. Han verkade ju bara som en trevlig snubbe, varför vara oartig och inte svara? Dumt. "Du sade att du bodde i Vargön, Hanna Axelsson? Vart då exakt?" Efter det ljög jag om att jag bodde närmare Lilleskog, lite utanför Vargön. Han frågade frågor om vart jag gick i skolan. Istället för Folkuniversitetet sade jag att jag gick på MÅG. En skola där det finns fler Hanna Axelsson medan det inte fanns en enda på Folkuniversitetet. Han frågade om jag hade en lärare som han hade haft, han hade också gått på MÅG och han sade att han kom ihåg mycket från sin tid där. Vid det här laget trodde jag att mitt hjärta skulle hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Jag svarade att jag inte riktigt visste vem det var och han svarade att det var ju längesen han gick där, läraren hade nog gått i pension. Visst, han var obehaglig när han ville veta vart du bodde och så men han gjorde ju ingenting. Nej, han tog inte på mig. Men det han gjorde var tillräckligt. Min mamma ringde polisen direkt och jag fick skriva ner exakt allt om vad han hade sagt. Min bror kom in när jag gjorde detta och frågade vad jag gjorde, jag hann inte ens svara innan mamma jagade bort honom och sade att jag inte fick störas. Jag fick åka från skolan en annan dag för att åka till polisstationen och säga allting. Anmäla honom, mamma var hård på den punkten. Men va? Anmäla honom för det lilla? Jag tyckte också att det kanske var lite väl att anmäla honom. Men det han gjorde var inte okej och jag ångrar inte att vi anmälde honom. Sen är det ju självklart att det inte blev någonting av det sedan. I skolan sade jag till mina lärare och klasskamrater att jag skulle till tandläkaren. Istället satt jag i ett förhörsrum och läste från mitt papper där det stod varenda liten detalj om den bussturen. Polisen sade att den här mannen hade antastat mig. Jag fick identifiera honom. Jag såg honom flera gånger efter det när jag skulle ta bussen hem. Oftast var jag med Felix från klassen. Jag var så rädd att jag sade åt honom att han skulle låtsas vara min pojkvän om mannen gjorde något. Felix fick vara min pojkvän många gånger under min gymnasietid. Han ställde alltid upp och lugnade mig. En gång hade jag inte Felix med mig när mannen gick på bussen. Jag visste att han skulle sätta sig bredvid mig om han såg mig. Och jag satt fullt synlig. Han såg mig och log. Jag tvingade en jämngammal tjej att sätta sig bredvid mig.

 

Ibland händer det inte så ofta. Ibland blir det bara en gång i månaden. Men det händer. En pojke/kille/man ropar efter mig, visslar efter mig, pekar på mig, tar på mig, säger att de vill ta med mig hem, ler så där äckligt mot mig eller ger mig slängkyssar. Och folk undrar varför jag är rädd när jag möter män mitt i natten.

 

P.S. Jag tänker lägga det här inlägget under kategorin Vardag. För det här är min vardag.